Transcantabrico Gran Lujo: Lyxliv på räls i Spanien
En resa med Transcantabrico-tåget tvärs över norra Spanien.
2022-04-01
En resa med svårslagen utsikt. Lägg till utflykter till museum, dramatiska berg och katedralliknande klippor. En resa som erbjuder stora upplevelser helt enkelt.
Personalen står redo i sina blå och-guldrandiga uniformer och vita handskar för att välkomna oss då vi passerar genom den intakta art nouveau-ingången till järnvägsstationen Concordia i Bilbao. Vi har fått vårt första möte med lyxtåget som ska vara vårt hem den kommande veckan.
Transcántabrico Gran Lujo heter skönheten som ska föra oss längs Spaniens gröna nordkust. Strax innanför i tåget väntar ett glas porlande Cava innan vi blir tilldelade nycklarna till vår suite. Det finns två suiter i varje sovvagn och tåget rymmer totalt sju sovvagnar som har blivit ombyggda i omgångar– senast 2011. Alla övernattningar sker i tåget medan det står still.
Varje suite består av ett sovutrymme med dubbelsäng, ett vardagsrum med soffa, bord och skrivbord samt ett badrum. Allt är i gammal stil och den forntida charmen är kombinerad med modern komfort som bl.a. plattv, pc, wi-fi och ett badkar med hydromassage.
Oavsett om vi stigit på i Bilbao, börjar tåget sin resa i staden San Sebastián nära den franska gränsen. Vi har med tågets ledsagarbuss blivit transporterade till Bilbao, den största staden i Baskien. Ledsagarbussen ger tågets passagerare möjlighet att göra utflykter utanför ränsen.
Boka din Transcantabrico Gran Lujo här
Bilbao var en hektisk industristad som genomgått en metamorfose efter att en lokal administration beslutat att göra kultur till en av de nya motorerna för ekonomin. Ikonen är det titanglittrande Frank Gehry-tecknade Guggenheim-museet, som en gång inhyste skeppsvarv.
“Beautiful, beautiful, beautiful city,” säger en amerikan som också gläder sig över den nya, breda promenaden längs Nervión-floden.
Senare på tågresan ser vi andra moderna konstmuseer som alla försöker att uppnå samma Guggenheim-effekt som i Bilbao. Det är det svävande Centro Botín ute i bukten i Santander, uttänkt av Renzo Piano och finanserat av familjen Bag Banco Santander. Sedan har vi Centro Niemeyer- bygget i en uttorkad bukt i Avilés vars vita, kurviga design är en gåva från Oscar Niemeyer.
Livet på tåget
Varje morgon börjar med en härlig uppväckning- Campanilla, som det heter i dagsprogrammet. En tågvärd går mellan vagnarna och ringer försiktigt med en klocka för att signalera att det är tid för frukost. Denna avnjuts i restaurangvagnen och det samma gäller i övrigt för ungefär hälften av lunch-och middagarna under resan.
Vår kökschef är den unga odlaren Victoria och hon introducerar oss för sina egna specialiteter som gror utanför tågets fönster.
De två restaurangvagnarna är vackert restaurerade tågvagnar från 1927, som blev framställt av The Leeds Forge Company. Detta gäller också barvagnen vars färgrika flaskor bjuder in till en drink eller två, och salongvagnen med breda panoramafönster.
Interiören i restaurangvagnarna är i gyllene nyanser och består av mjuka, velourklädda stolar med arm-och ryggstöd, dämpad belysning på bord och väggar där lampskärmarna liknar kronblad på blommor, samt klassiska gardiner.
Det finns plats för två sittande passagerare i varje “bås”, och det uppstår snabbt ett mönster där folk sätter sig på samma platser. Därför är det planerade utflykter och“utemåltider” på några av ruttens många exklusiva matställen, bland annat två Michelinrestauranger och ett antal “Paradores”- fina spanska statshotell. Detta ger möjlighet att dela upplevelser och intryck med andra i sällskapet.
Det är paret från New York, som fick smak på tågresor, då de var på en tur från Zambia till Sydafrika i fjol. Det är det argentinska paret där mannen – och det låter som en kliché – älskar en stor, saftig stek mer än allt annat. Det är en colombiansk familj i tre generationer som varje år åker ut i världen på semester. Och så är det två danska par som gärna vill uppleva andra sidor av Spanien än sydkusten, Kanarieöerna, Barcelona och Mallorca. Och det gör de!
Från Baskien fortsätter tåget genom regionerna Cantabrien och Asturien och det står snabbt klart för passagerarna att den nordspanska kusten är mycket frodig. Där det finns skog, kullar och ängar finns det också växtlighet.
“Här är helt otroligt grönt,” säger en av danskarna och jämför med parets familjehus på Costa del Sol. Nederbörden är på årsbasis upp till en halv gång mer än ett normalt år i Sverige.
Asturien kallas för Spaniens Schweiz och vi lämnar tåget och byter rälsen mot bussens hjul för att komma närmare det vackra landskapet.
Bussen kör in på en smal väg i nästan ändlösa snår och med en stigningsprocent på upp till 13% enda vägen upp till Covadonga-sjöarna som ligger ca. 1100 meter över havet. Stigningen anses ofta som den barskaste bergsetappen i cykelloppet "Spanien Runt". Sjöarna är en del av Picos de Europa-bergsmassivet. Denna nationalpark är runt 100 år gammal och rymmer några av de mest dramatiska naturscenerna i Spanien.
I en rustik bar/restaurang byggt av flyttblock och trä, blir vi bjudna på smakprover av ostar, häribland den lokala blåmögelosten Cabrales. Vi får även kryddad korv och äpplecider som värdinnan häller upp i en lång, tunn stråle.
Härefter rullar bussen tillbaka till havsnivå– ner till Covadonga-helgedomen, som markerar ett slag i 722, som enligt traditionen var början på den långsträckta kristna återerövning av Spanien från muslimska invasioner från Nordafrika.
Tillbaka på rälsen skiftar Spaniens gröna nordkust uttryck från släta backar till råa klippor. Vi närmsr oss Galicien, en region som skiljer sig mycket från Asturien. Här finns inte flamenco och tjurfäktning utan i stället massor av keltisk kultur och säckpipemusik.
“I andra städer i Spanien är det olé, olé och flamenco, men inte här,” fastslår guiden María.
Hittills på resan har vi regelbundet fått fisk och skaldjur, förutom den traditionella böngrytan och det slutar inte nu på turens sista dag. Galicien är nämligen huvudleverantör till hela landet av allt gott från havet.
Vi blir extra bortskämda under den sista middagen på tågresan som slutar i pilgrimsstaden Santiago de Compostela. Huvudrätten är mycket passande "Mariscada", en skaldjursrätt som bland annat består av "percebes". Dessa delikata och dyra, rörformade varelser som kräver stort mod att fånga då de sitter på klippväggarna nära havsytan under Atlantens vilda vågor.
Efter middagen på denna sista dag på resan utger det spanska dagbladet "El País" en researtikel om tio äventyrliga tågreser i världen. Rätt gissat! En av dem är Transcantábrico.